Övervakning: Att angripa orsaker eller symptom

Hörde härförleden ett inslag i lokalradion angående återkommande skadegörelse. Det är fritt ut minnet så citaten ska inte tas för helt exakta:

Intervjuare: Varför tror du att dom gör så här?

Äldre dam: Dom behöver nog avreagera sig. Dom mår nog så dåligt.

Intervjuare: Men vad ska man göra åt det?

Äldre dam: Sätta upp kameror.

Det är intressant att den intervjuade damen har en trolig orsak klar för sig, men ändå anser att man ska angripa symptomen (sätta fast vandalerna med hjälp av mer övervakning) och inte rotorsaken (ungdomar som mår dåligt).

Men det känns som en ganska typiskt åsikt i övervakningsoptimisternas land. Själv tror jag inte att vi i längden får ett bättre samhälle om vi siktar på att bli ett folk som samtidigt mår dåligt och är ständigt övervakade, även om problemen lokalt kanske minskar på kort sikt (och flyttar någon annanstans istället) om man sätter upp fler kameror.

Är mediekrisen också en åsiktskris?

Kriser är något vi verkar ha i överflöd. Tidningskrisen är en i högen med den lite udda egenskapen att samtidigt vara omskriven men slippa kvällspressprepositioner som chock eller kaos. Naturligtvis, eftersom det ovanliga i det här fallet blir att det är media som rapporterar om sin egen kris.

Borås Tidnings chefredaktör Stefan Eklund skriver om lokaltidningens roll (uppdatering 2015-01-22: ledaren nu borttagen från webben, därmed ingen länk) och omställningen till digitala medium. Här refereras också medieforskaren Mats Hyvönen som delat in lokaltidningens roll i fyra eror:

1920-1945: Mobilisering. Tidningen är ett medel för politisk mobilisering, ett vapen för en politisk agenda.
1935-1965: Förmedling. Tidningen är en förmedlare av världen utanför den lokala.
1965-1995: Granskning. Tidningen är en granskare av lokala myndigheter och samhällets makthavare.
1995-2010: Konstruktion. Tidningen ser sig som en medskapare och utvecklare av lokala samhällen och vill ge sina läsare en känsla av lokal gemenskap.

Men vad händer efter 2010 kan man undra? Eklund vill att BT ska fortsätta med både förmedling och granskning samtidigt som man är en medskapare av lokalsamhället.

Men själv undrar jag om inte kärnproblemet är att tidningarna, både de lokala och de så kallade rikstidningarna, fallerat i sin roll som både förmedlare och granskare, och att detta är en starkt bidragande orsak till att upplagesiffrorna dyker? Kvällstidningarna har sedan länge degenererat till sensationssökande skvallertidningar som fokuserar på kändisars sexliv, sensationslystna rubriker och vidareförmedling av nätets roligaste klipp; en blandning av Hänt i veckan och En ding ding värld (för oss som kommer ihåg nittiotalet). Men även de tidningar som fortfarande utger sig för seriösa plågas av en så dåliga faktakoll att man inte kan lita på vad de skriver. Ett aktuellt exempel är DNs rapportering om det över Ukraina nedskjutna passagerarplanet. Och man kan inte heller lita på att de överhuvudtaget skriver om viktiga händelser, eftersom medierapporteringen i allt större grad verkar gå genom ett ideologiskt filter utan spår av objektivitet.

Vidare, och kanske allra mest allvarligt, är att media med alltför få undantag idag inte utför sin roll som granskare, och inte vågar (eller inte vill) utmana den allt smalare åsiktskorridoren. När tidningarna håller sig inom åsiktskorridoren och skriver om de små konflikterna eller agerar hejaklack till kommunernas tillväxtstrategier, men ignorerar de stora frågorna så blir de helt enkelt mindre relevanta. Inte för att det är oviktigt för en lokaltidning att diskutera var man bygger förskolor eller hur fasaden på det nya höghuset ska se ut, men för att man fortfarande har en kvardröjande förväntan på att media också ska våga diskutera samhällets färdriktning från fågelvyn.

Att det tidningarna vill diskutera inte ligger i fas med vad det skrivs om i sociala medier eller diskuteras vid köksborden verkar de inte själva vilja se som en förklaringsmodell till kräftgången. Det enda besvärliga för tidningarna verkar vara allt för mycket interaktion med läsekretsen via kommentarer och bloggar, det måste väl vara anledningen till att allt fler tidningar tar bort pingbacks och kommentarer? Ovan nämnda BT har förvisso fortfarande bådadera, men har för den kommande nya plattformen ”utlovat” att kommentarerna blir förhandsmodererade. Det är visserligen bättre än att ta bort kommentarer helt, men såvida man inte tänker ha en heltidstjänst på att moderera i realtid så sätter man ändå effektivt stopp för meningsutbyten mellan läsare i kommentarsfälten. Jag förutspår att det kommer att ta timmar innan kommentarer modereras, och att aktiviteten i kommentarsfälten snart ebbar ut. Där har vi den sista spiken i kistan. Tidningarna vill egentligen inte heller vara en medskapare utan en megafon, som man alltid varit. Interaktion med ”pöbeln” är ovant och oönskat. Därigenom kan man inte heller bli den lokala diskussionsplattform som så väl behövs.

Därför kvarstår frågan: Vad är egentligen tidningarnas roll efter 2010? Kanske för födelse- och dödsannonserna? Fast jag hoppas fortfarande på något bättre.