Knausgård ser cykloper, Gardell ser snorklar

Vi lever i cyklopernas land skriver Karl Ove Knausgård. Cykloperna liknar honom vid Breivik, nazist och pedofil för att han skriver fel saker i sina böcker. Det får man inte göra i Sverige, säger Knausgård.

Artikeln föranledde ett hätskt angrepp från Jonas Gardell, där han genmäler att Norge i så fall måste vara de halvslaka snorklarnas självupptagna ständigt snorkelmätande land.

Det är ingen hejd på vad som är fel med Knausgårds artikel. Har är importerad från Norge, som det tydligen är fel på av oklar anledning. Artikeln är så lång så att den hotar regnskogen. Men framför allt är problemet naturligtvis att han är en vit man som protesterar när han blir angripen av en framstående feminist.

Gardell:

Problemet med de heterosexuella vita männen är att de aldrig fått lära sig att ta smällar. Att ta skit.

Därför tjuter de högt när de blir slagna.

Och kräver utrymme.

Massor av utrymme.

Spaltmeter med utrymme för sin kränkthet och sin sorg.

Kvinnor och bögar och transpersoner har inte tid att tycka synd om oss själva.

Vi har en kamp att föra.

Vita så kallade cismän har aldrig fått ta skit? Jag och Gardell lever definitivt inte i samma universum.

Vita män har de senaste decennierna utsatts för en stegrande kampanj där gruppen avhumaniserats, anklagats för allt ont i världen, och förklarats icke önskvärda på jordens yta. Feministerna – ivrigt påhejade av andra grupper som i identitetspolitikens tidevarv lyckats distansera sig från parian vita cismän – har nu drivit detta så långt att fler och fler vita män faktiskt reagerar. Efter många år av grovt förtal.

Aldrig fått ta skit? Vi har blivit uppfostrade till att ta skit. Men någon gång får det vara nog med hatet och osakligheterna. Det har gått så långt så att man skiter i de barn som kommer att växa upp till vita män. Man struntar helt enkelt i sådant som att vi skapat en skola där pojkarna misslyckas, och ser det istället enbart som en framgång att tjejerna numera är bättre på allt. Man ignorerar att ett stor majoritet av de unga som tar livet av sig är pojkar, och oroar sig istället enbart för flickorna som mår dåligt.

Men alla som vågar påpeka sådant hånas som ”vit kränkt man”, och uppmanas att inte vara så mjäkig och ta så mycket plats.

Eller som Marcus Birro skriver på facebook angående Knausgårds cykloper:

Den skoningslöst politiskt korrekta mediala och kulturella eliten har redan avväpnat varenda ord-rebell som finns kvar i det här landet. Sverige har inga sanningssägare kvar inom media eller kultur.

De tar sin tillflykt till Facebook, Twitter och Flashback. Media förstår ingenting.

…och om feministerna…

Allt manligt skrattas det åt. Männen blir hånade, fördrivna, jagade, undangömda och den dumme fan som öppnar sin käft är bara en kränk stackare, en vit, framgångsrik översittare som ägnat hela sitt liv åt att hålla kvinnor på mattan medan han med stora ögon och flottiga läppar skott sig själv.

Sanningen väger ingenting när den ställs bredvid feministernas teori. Ingen vinner.

Det enda Gardells replik gör är att visa hur rätt Knausgård har. Knausgård skulle kunna replikera med ett kort ”vilket skulle bevisas”. Ett så kort svar borde väl inte hota regnskogen ens i Gardells universum, kan man tycka.

 

Gudrunsk logik

Gudrun Schyman är framme i SVT opinion:

Problemet i vårt samhälle är inte invandring, problemet är rasism. Problemet är inte den judiska befolkningen, problemet är antisemitism. Problemet är inte den muslimska befolkningen, problemet är islamofobi. Problemet på svenska gator heter inte tiggare utan en djupt rotad antiziganism.

Det börjar bra. Intolerans och att utse grupper till syndabockar för illdåd som möjligen en bråkdel av de som ingår i gruppen är skyldiga till är ett gift i vårt samhälle. Jag undrar om den Gudrunska logiken inser att det är just detta som den av feministerna omhuldade identitetspolitiken leder till (men jag tvivlar).

Sen är det också viktigt att inse att inte alla problemformuleringar bottnar i intolerans. Att agera mot terrorism inte är rasism, det handlar om att skydda vårt öppna samhälle och människors liv. Att tala om att flyktingmottagningen har nått nivåer där våra samhälleliga resurser i många fall inte räcker till är inte heller rasism, det handlar om reella praktiska problem som på något sätt måste lösas.

Tolerans är inte att sopa problem under mattan, och att tysta alla som tar i svåra frågor med beskyllningar för intolerans är i längden oerhört skadligt. Det är en anledning till många av de problemen vi har just nu.

Begränsad yttrandefrihet och ökad övervakning ger bara skenbar kontroll.

[…]

I stället måste vi stärka arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter och arbeta aktivt för att öka delaktighet och minska diskriminering.

Ja, här håller jag med till 100%!

Sen spårar det tyvärr ur helt…

Alla fakta visar att män, särskilt unga män i åldern 15-29 år, är överrepresenterade i misshandels- och sexualbrott. Det samma gäller för terrorbrott. Män är överrepresenterade.

[…]

Mäns kraftiga överrepresentation i våldsanvändning pekar på att socialiseringen av pojkar är en del av problemet. Föreställningar om maskulinitet hänger intimt ihop med våld, militarism och nation.

Nej vänta nu ett tag. Gudrun menar inte alls att vi ska sluta skuldbelägga hela grupper för vad en minoritet gör. Det var bara fromma förhoppningar. Hon vill bara att vi ska byta grupp att lägga skulden på.

Enda anledningen till att det kan vara av intresse att undersöka förekomsten av brottslighet i olika grupper är att kunna identifiera riskfaktorer för att underlätta förebyggande arbete, och där finns det många riskfaktorer som är betydligt mer intressanta än kön.

Det kollektiva skuldbeläggandet leder bara till en ökad spiral av hat och motsättningar. Och teorierna om att maskulinitet skulle vara tätt förknippat med våld och militarism är bara nonsens.

Problemet är inte män, problemet är misandri.

Låt oss jobba tillsammans mot de mörka krafterna istället för att sprida hat och utdela kollektiv skuld.

Löfven gör rent hus med radikalfeminismen!

Ja ser man på, Stefan Löfven ska utses till ”Impact World Champion Leader” och dela scen med Emma Watson, skriver Aftonbladet. Ett revolutionerande citat hinner han dessutom få ur sig:

Jag ska både i Sverige och utomlands göra allt för att få män och pojkar att engagera sig för jämställdhet, säger Löfven.

Att han lovar göra ”allt” för att män ska engagera sig i Sverige borde rimligtvis betyda att han avser göra rent hus med radikalfeminismen, som i Sverige blivit till statsfeminism.

För män kan knappast engagera sig i så kallat ”jämställdhets”-arbete som innebär att enbart kvinnors problem behandlas, enbart kvinnors perspektiv räknas, och män som grupp skuldbeläggs för alla världens problem. Ingen vettig människa allierar sig med en grupp som vill förtrycka och förlöjliga en själv.

Det måste betyda ett slut på lagar som behandlar könen olika och på forskning där man tiger ihjäl resultat som motsäger radikalfeminismens axiom. Ett slut på sveket mot alla unga pojkar som i förfärande antal tillåts misslyckas i skolan utan åtgärder, och mot alla män i samhällets botten som fastnar i arbetslöshet eller missbruk utan att det offentliga bryr sig om deras situation.

Det måste betyda att man lyssnar på alla oss vanliga människor. Vi som inget mer önskar än ett samhälle där alla har samma möjligheter. Där den egna viljan och förmågan definierar vad vi kan göra, och inte vilka grupper vi tillhör. Ett samhälle där vi jobbar lika envist mot våld oavsett kön och ursprung hos både offer och förövare. Allt våld är lika oacceptabelt. Ett samhälle där meddelandet är viktigare än budbäraren. Ett samhälle där alla och envar har en fri vilja, och inte behöver leva vårt liv för att uppfylla de kvoter som anses lämpliga av ideologiska makthavare.

Om man tror på parallella-världar-teorin bör det finnas ett universum där Löfven faktiskt menar just detta. Men i vårt universum tror jag tyvärr att det bara är en vacker dröm. I själva verket menar han antagligen att man kommer att lägga än mer kraft på att föra fram den radikalfeminism och den identitetspolitik som just nu håller på att söndra vårt land.

Är killarna verkligen kungar?

Genusfrågor var väl inte det jag i första hand hade tänkt mig att skriva om när jag skapade den här bloggen. Men så ramlade jag över debattartikeln ”Killar är kungar – tjejer horor” i Borås Tidning, och så blir första inlägget ändå i just det ämnet.

Artikeln är skriven av en 14-årig tjej som ser en framtid där hon på grund av sitt kön kommer att ha mycket svårare att nå framgång och tjäna pengar. Det är starkt av en 14-åring att publicera en sådan artikel, för ger man sig in i genusdebatten är risken stor att man får skit. Tydligen också i det här fallet, då man var tvungen att stänga av kommentarsfunktionen, enligt redaktören på grund av pesonangrepp. Om man inte håller med är en sak, men personangrepp är inte acceptabelt, speciellt mot en så ung skribent. [Uppdatering 2014-11-02: Det handlar tydligen inte alls om näthat utan om att vissa svar var raljanta, och med tanke på skribentens ålder stoppade man kommentarerna för att man var rädd att det skulle spåra ur.]

Även om det gått några dagar sen den publicerades nu vill jag skriva en egen kommentar. För att vara övertydlig är nedanstående definitivt inte att tolka som ett angrepp på artikelns författare. Det hon tar upp är ju precis sådant vi matas med hela tiden från alla håll och kanter, så det är inte konstigt att det är hennes världsbild. Men jag vill ta tillfället i akt att svära lite i den könsmaktsteoretiska kyrkan och dess prat om manliga strukturer. Det ska påpekas att artikelförfattaren själv inte pratar om strukturer och könsmakt, men texten för övrigt är i linje med det feministiska tankegodset när det gäller att kvinnor nedvärderas (av män) på grund av sitt kön.

Debattören skriver bland annat:

Hur kan det vara så att två riktigt skickliga fotbollspelare, Zlatan Ibrahimovic och Lotta Schelin, tjänar så olika? […] Nu kanske vissa tänker, men Zlatan är ju en skickligare spelare och så vidare. Men jag lovar er att Zlatans och Lottas skicklighet inte är den enda anledningen till deras löneskillnader. Det är för att Lotta är kvinna och Zlatan är man.

Låt oss först städa undan det uppenbara. Varken kön eller spelskicklighet är huvudorsaken till löneskillnaden mellan Zlatan och Lotta. Den överskuggande skillnaden är att intresset, och därmed pengarna är mångfallt större för herrfotboll. Publikintresset styr och det är dessutom mest män som tittar på sport.

Men jag ska tolka skribenten välvilligt och anta att vi pratar om löner rent allmänt, och män tjänar ju i genomsnitt mer än kvinnor. Jag återkommer strax till det, men först ett citat till:

Även i arbetslivet är det 66 procent manliga chefer och 34 procent kvinnliga chefer, visar en undersökning av regeringskansliet från 2013. Är det så att alla kvinnor har sämre kompetens att styra företag? Varför kan inte 50 procent vara kvinnor? Varför?

Feministernas förklaringsmodell till både löne- och chefskapsgapet bygger på strukturer som gör att män får fördelar enbart på grund av sitt kön. En annan förklaringsmodell går ut på att kvinnor och män gör olika val, som i sin tur leder till olika utfall. Det är inte så att kvinnor gör sämre val, utan snarare att kvinnor i större utsträckning har andra prioriteringar än lön och chefsjobb. I boken ”Why men earn more” har författaren studerat hur löner förhåller sig till hur många uppoffringar man gör för att uppnå högre lön och identifierat 25 sådana faktorer, som exempel att välja jobb utifrån lön istället för passion, flytta dit man inte egentligen helst vill bo, jobba i tuffa eller farliga miljöer, jobba mycket övertid, välja de specialiseringar som betalar bäst och så vidare. Män som grupp gör fler sådana uppoffringar för att kunna tjäna mer pengar. Kvinnor väljer i större utsträckning utifrån andra prioriteringar. Samma sak gäller för ledande positioner. Kvinnor väljer i större utsträckning att frivilligt sluta klättra på karriärstegen efter en viss nivå, eftersom det innebär stora personliga uppoffringar att fortsätta mot de högsta posterna.

Nu bör man för all del inte sluta resonemanget där. Även om det det stämmer att personliga val ligger bakom löneskillnader kan man ju undra vilka andra prioriteringar det är som kvinnor har. Är det möjligen barn och familj, och är det i så fall inte en kvinnofälla? Skillnaderna i lön blir allt tydligare efter att barnen kommer. Offrar kvinnorna sin karriär för familjen? Det verkar delvis vara så att kvinnor gör sina val för att lättare kunna kombinera karriären med familj, men även att man gör valen för att kunna jobba med sådant man tycker om eller rent allmänt för att få ett mer balanserat liv.

Det vore förment att påstå att kvinnor är korkade eftersom de inte inser att lön och karriär är viktigare än familj, fritid och att jobba med något man älskar. Personligen tycker jag snarare att det är männen som är förlorare. Det är också svårt att hävda att männen i dagens Sverige skulle tvinga sina kvinnor att göra dessa val. Man har till exempel visat att de som har störtst inflytande på hur föräldradagarna ska fördelas är kvinnor. Det är svårt att tro, med tanke på den massiva propaganda som går ut på att män måste förmås att ta ut fler dagar. Om man vore rationell så borde man försöka påverka de som har makten i frågan, och således propagera för att kvinnorna ska sluta upp med att be sina män om att få vara den som är hemma mer.

En lösning som borde gagna båda könen är i så fall att männen också prioriterar familjen högre än lön och karriär. Men det kräver faktiskt beteendeförändringar hos båda könen och inte bara hos männen. Det är nämligen svårare för en man att agera mer som kvinnorna eftersom det påverkar hans möjligheter att överhuvudtagen kunna bilda familj. Det beror på att kvinnor nästan uteslutande söker sig till män som har högre status och lön än sig själva. Om en man frivilligt ger upp makt och pengar för andra värden förlorar han i attraktionskraft. Män med låg utbildning och låg lön är i mycket större utsträckning barnlösa än rikare män. För kvinnor finns inte detta samband.

I artikeln står också:

Ska jag som 14 år ung tjej inte välja vad jag vill bli för att jag vet att jag har 30 procents chans att lyckas? Ska jag ge upp mitt hopp för att jag föddes som kvinna och inte som man?

Nej du ska inte ge upp ditt hopp. Premissen att dina sannolikheter att lyckas när det gäller lön och position är låga på grund av ditt kön stämmer inte. För kvinnor är det jag beskrivit ovan goda nyheter eftersom ni lättare kan göra ett aktivt val. Vill man göra karriär och tjäna bra med pengar kan man absolut göra det genom att göra samma uppoffringar som männen. Man kan börja genom att inte välja en partner som är äldre och har ett mer prestigefyllt jobb, eftersom det gör det svårare att uppnå jämställdhet när man sedan får barn. Jag tror nämligen att det finns gott om män som gärna slipper undan bördan att vara huvudförsörjare och istället satsar mer på familjen. Det här är vad jag kommer att försöka få mina egna döttrar att förstå. Valet är ert eget.

Det blir däremot problematiskt om man istället argumenterar för att kvinnor ska tjäna lika mycket som män även om de inte gör samma uppoffringar. Då faller hela systemet med att man får bättre kompensation om man gör sådant som inte är lika bekvämt. och vem ska då utföra sådana jobb?

Jag vill påpeka att jag inte förnekar att det någonsin existerar diskriminering på grund av kön, vare sig i arbetslivet eller i andra sammanhang. Men det finns så många andra faktorer som verkar ha större effekt och bidrar till skillnaden i siffror vi ser mellan män och kvinnor, att jag vågar påstå att könet inte är avgörande för hur bra man kan lyckas i arbetslivet.

Det betyder inte att vi ska strunta i diskriminering. Tyvärr har vi, både män och kvinnor, många fördomar och föreställningar som gör att personer missgynnas av olika anledningar. Det ska vi jobba med, men vi kan inte bara syssla med genus och glömma alla andra faktorer som gör att människor kan missgynnas. Invandrare har svårare på arbetsmarknaden än svenskar trots samma kvalifikationer. Långa människor tjänar mer än korta, och vackra mer än fula. En förkrossande majoritet av alla chefer har extroverta personlighetsdrag trots att man visat att introverta chefer ofta presterar bättre, speciellt i organisationer som domineras av proaktiva medarbetare vilket blir allt vanligare idag. Ofta agerar vi enligt fördomar snarare än rationellt.

Mot slutet skriver hon:

I sporten, på arbetsmarknaden, i Sveriges regering och riksdag och i media är kvinnor sedda som sämre. Det är kvinnor som inte har lika mycket makt, kvinnor som blir bedömda efter vad de har gjort, kvinnor som inte uppmärksammas, det är kvinnor som inte syns eller hörs pågrund av att dessa talangfulla kvinnor är just kvinnor.

Jag vill påstå att det inte är sant. Åtminstone ser vi män inte kvinnor som sämre. Hur ni ser på er själva är en annan femma. Jag misstänker att feminismens sätt att utmåla kvinnor till offer i alla lägen gör att ni får en skev syn på er själva och era möjligheter att göra det ni vill. Den absoluta majoriteten män tycker om kvinnor, har inga problem med kvinnliga chefer, vill gärna se fler kvinnliga kollegor, och vill helst av allt leva med en av er kvinnor i ett jämställt förhållande.

Feminismen har historiskt hjälpt till att lyfta viktiga frågor och gjort så att kvinnor idag har samma rättigheter som män. Det är jättebra. Men det finns ett par stora problem med dagens variant av feminism. För det första demoniseras männen medan kvinnorna utmålas som offer. För det andra saknas det manliga perspektivet fullständigt. Ett fortsatt arbete för ett mer jämställt samhälle bygger på förändrat beteende hos både kvinnor och män. Då fungerar det inte strategin att samtidigt skuldbelägga män, strunta i manliga problem, och dessutom kräva att männen ska ta huvudansvaret för att lösa kvinnors problem. Om målet (vilket faktiskt inte alla feminister ens håller med om) är att vi ska fortsätta att leva tillsammans är samarbete och ömsesidig respekt den enda framkomliga vägen.

Vidare vore det bra om vi kunde erkänna att det faktiskt finns biologiska skillnader mellan könen och att preferenser och önskemål faktiskt kan skilja på gruppnivå. Därför får varje individ de bästa förutsättningarna att göra det den själv önskar om vi strävar efter lika möjligheter och inte efter lika utfall i alla lägen.

För detta behöver vi inte feminismen utan något annat.