Tack Sverige!

Det här blir ett lite senkommet nationaldagsinlägg, inspirerat av den debatt som följde på Somar Al Nahers artikel ”Jag vill ha en ursäkt och inte en ceremoni”, där hon skriver om sin inbjudan till en ceremoni för de som blivit svenska medborgare. En ceremoni hon anser vara ett hån och artikeln avslutas:

Att söka asyl var allt annat än en dans på rosor. Ska det uppmärksammas kanske en ursäkt hade suttit bättre än en ceremoni.

Många har svarat, och efter ex-ministern Tobias Billströms replik på facebook om att Somar borde vara lite tacksam har debatten mycket rört sig kring huruvida man (och då flyktingar speciellt) borde visa tacksamhet mot Sverige. Ett par citat från twitter:

Den vidriga synen att vi ska vara tacksamma.” (@CoffeeAndBlues)

Varf ska den som flytt va mer tacksam än den som haft allt från början? (@LinneaBruno)

Jag tycker nog inte att vi allmänt lider av någon överdriven fokus på tacksamhet utan snarare brist på det. Så mitt svar på frågan i det sista citatet är att det inte skulle skada om alla vi som bor i Sverige kunde känna en viss tacksamhet för att vi har förmånen att leva i ett bra land. Och jag förstår faktiskt inte alls varför det skulle vara vidrigt att tycka att människor borde känna sig åtminstone lite tacksamma om de får hjälp.

Jag är i alla fall tacksam. Tacksam över att ha fått förmånen/turen att växa upp i ett land där samhället kan erbjuda alla utbildning och sjukvård, där man vill ta hand om sina svaga, där man får tycka vad man vill och säga vad man tycker. Ett land som i många år kämpat för fred, lagt stora resurser på bistånd, och där rasism och homofobi är bland de lägsta av alla västländer.

Visst finns det mycket som är dåligt också, herregud, ibland blir jag så arg att jag nästan briserar över saker jag tycker är fel. Och självklart har också Somar och andra invandrare lika stor rätt som mig att kritisera.  Så långt har jag inget att invända.

Men Somar och hennes backare (#BACKASOMAR på twitter) verkar också vara av åsikten att det är en mänsklig rättighet att bli väl mottagen när man flyr och inget som man ska behöva känna tacksamhet över alls. Här börjar vi också närma oss vad som gnager mig med dem som ifrågasätter varför man alls skulle behöva vara tacksam mot vårt samhälle om man får hjälp. Fokuset på rättigheter, men blindheten för hur dessa rättigheter ska tillgodoses. Som Adam Cwejman skriver i sin replik till Somar:

Somar Al-Naher ger uttryck för en tidstypisk kultur av berättigande, fylld av krav, fullkomligt i avsaknad av perspektiv eller ödmjukhet.

Det finns många andra exempel på denna kultur. Ett exempel till kan man hitta i en debattartikel av Svala Firus på arbetsförmedlingen. Hon skriver om hur det finns en grupp ungdomar som struntar i att komma till arbetsförmedlingens rekryteringsträffar om det som erbjuds inte är bra eller bekvämt nog:

Vi på Arbetsförmedlingen bjuder in 50 ungdomar till en rekryteringsträff. Ingen kommer.

En ungdom erbjuds betald utbildning, men hen dyker inte upp vid utbildningsstart. Orsak? Det var för tidigt på morgonen.

Varför? Hon skriver:

Att vara ung i Sverige är att växa upp i ett av världens främsta välfärdssystem. Det är lätt att ta systemet för givet, speciellt om man aldrig uppmanas till reflektion kring det.

[…] Att de själva har ett eget ansvar för sin försörjning har inte föresvävat dem och att de blir försörjda av samhället under sin arbetslöshet är något de inte reflekterar över, än mindre är tacksamma för.

Sverige har västvärldens mest generösa asylmottagning, och ett relativt sett mycket bra trygghetssystem för de som är arbetslösa eller sjuka. Vi betalar också en av världens högsta skatter för att detta ska vara möjligt. Perspektivet och ödmjukheten som saknas infinner sig då man deklarerar att den hjälp man fått är en rättighet man inte ska behöva känna tacksamhet för och dessutom kritiserar den som undermålig, medan man samtidigt helt bortser från dem som arbetat ihop nödvändiga resurser. De gånger den arbetande allmänheten uppmärksammas är det tvärtom allt oftare i samband med att man kallar dessa för rasister, islamofober, sexister och förtryckare. Människor som försöker vara goda men ändå bespottas för att man inte gör tillräckligt.

Här vill jag mena att känslan av tacksamhet för vad som ligger bakom vårt goda samhälle faktiskt spelar roll. Jag känner tacksamhet för vad jag fått av samhället, och det motiverar mig att så gott jag kan ge tillbaka genom att vara en god hjälpsam samhällsmedborgare och bidra till våra trygghetssystem. När det kommer till kritan tror jag det är ganska mänskligt att den insats man gör beror på vad man anser sig få i utbyte. Att kunna känna tacksamhet för vårt samhälle är alltså en nyckel till lojalitet med detsamma. Det är därför det åsikten att allt vårt samhälle ger är en rättighet som varken är något man behöver vara tacksam över, eller som tarvar någon form av motprestation oroar. Vad är i så fall motivationen att ge något tillbaka när man har möjlighet? Antagligen låg.

Det enda ni behövt prestera för det sanslösa privilegiet är att ha blivit födda av svenska föräldrar. En lottovinst typ. (@RRasmusson)

Ja visst har vi haft tur, men det är faktiskt inte det enda vi behövt prestera. De flesta av oss ligger faktiskt inte i en divan och käkar praliner dagarna i ända. Vi arbetar och gör vårt bästa för att det goda samhället ska  finnas kvar även när våra barn växt upp. Det är ingen självklarhet. Som allt annat kommer det att gå sönder om alla vill utnyttja — men ingen underhålla — det.

Knausgård ser cykloper, Gardell ser snorklar

Vi lever i cyklopernas land skriver Karl Ove Knausgård. Cykloperna liknar honom vid Breivik, nazist och pedofil för att han skriver fel saker i sina böcker. Det får man inte göra i Sverige, säger Knausgård.

Artikeln föranledde ett hätskt angrepp från Jonas Gardell, där han genmäler att Norge i så fall måste vara de halvslaka snorklarnas självupptagna ständigt snorkelmätande land.

Det är ingen hejd på vad som är fel med Knausgårds artikel. Har är importerad från Norge, som det tydligen är fel på av oklar anledning. Artikeln är så lång så att den hotar regnskogen. Men framför allt är problemet naturligtvis att han är en vit man som protesterar när han blir angripen av en framstående feminist.

Gardell:

Problemet med de heterosexuella vita männen är att de aldrig fått lära sig att ta smällar. Att ta skit.

Därför tjuter de högt när de blir slagna.

Och kräver utrymme.

Massor av utrymme.

Spaltmeter med utrymme för sin kränkthet och sin sorg.

Kvinnor och bögar och transpersoner har inte tid att tycka synd om oss själva.

Vi har en kamp att föra.

Vita så kallade cismän har aldrig fått ta skit? Jag och Gardell lever definitivt inte i samma universum.

Vita män har de senaste decennierna utsatts för en stegrande kampanj där gruppen avhumaniserats, anklagats för allt ont i världen, och förklarats icke önskvärda på jordens yta. Feministerna – ivrigt påhejade av andra grupper som i identitetspolitikens tidevarv lyckats distansera sig från parian vita cismän – har nu drivit detta så långt att fler och fler vita män faktiskt reagerar. Efter många år av grovt förtal.

Aldrig fått ta skit? Vi har blivit uppfostrade till att ta skit. Men någon gång får det vara nog med hatet och osakligheterna. Det har gått så långt så att man skiter i de barn som kommer att växa upp till vita män. Man struntar helt enkelt i sådant som att vi skapat en skola där pojkarna misslyckas, och ser det istället enbart som en framgång att tjejerna numera är bättre på allt. Man ignorerar att ett stor majoritet av de unga som tar livet av sig är pojkar, och oroar sig istället enbart för flickorna som mår dåligt.

Men alla som vågar påpeka sådant hånas som ”vit kränkt man”, och uppmanas att inte vara så mjäkig och ta så mycket plats.

Eller som Marcus Birro skriver på facebook angående Knausgårds cykloper:

Den skoningslöst politiskt korrekta mediala och kulturella eliten har redan avväpnat varenda ord-rebell som finns kvar i det här landet. Sverige har inga sanningssägare kvar inom media eller kultur.

De tar sin tillflykt till Facebook, Twitter och Flashback. Media förstår ingenting.

…och om feministerna…

Allt manligt skrattas det åt. Männen blir hånade, fördrivna, jagade, undangömda och den dumme fan som öppnar sin käft är bara en kränk stackare, en vit, framgångsrik översittare som ägnat hela sitt liv åt att hålla kvinnor på mattan medan han med stora ögon och flottiga läppar skott sig själv.

Sanningen väger ingenting när den ställs bredvid feministernas teori. Ingen vinner.

Det enda Gardells replik gör är att visa hur rätt Knausgård har. Knausgård skulle kunna replikera med ett kort ”vilket skulle bevisas”. Ett så kort svar borde väl inte hota regnskogen ens i Gardells universum, kan man tycka.