Övervakning: Att angripa orsaker eller symptom

Hörde härförleden ett inslag i lokalradion angående återkommande skadegörelse. Det är fritt ut minnet så citaten ska inte tas för helt exakta:

Intervjuare: Varför tror du att dom gör så här?

Äldre dam: Dom behöver nog avreagera sig. Dom mår nog så dåligt.

Intervjuare: Men vad ska man göra åt det?

Äldre dam: Sätta upp kameror.

Det är intressant att den intervjuade damen har en trolig orsak klar för sig, men ändå anser att man ska angripa symptomen (sätta fast vandalerna med hjälp av mer övervakning) och inte rotorsaken (ungdomar som mår dåligt).

Men det känns som en ganska typiskt åsikt i övervakningsoptimisternas land. Själv tror jag inte att vi i längden får ett bättre samhälle om vi siktar på att bli ett folk som samtidigt mår dåligt och är ständigt övervakade, även om problemen lokalt kanske minskar på kort sikt (och flyttar någon annanstans istället) om man sätter upp fler kameror.

Är mediekrisen också en åsiktskris?

Kriser är något vi verkar ha i överflöd. Tidningskrisen är en i högen med den lite udda egenskapen att samtidigt vara omskriven men slippa kvällspressprepositioner som chock eller kaos. Naturligtvis, eftersom det ovanliga i det här fallet blir att det är media som rapporterar om sin egen kris.

Borås Tidnings chefredaktör Stefan Eklund skriver om lokaltidningens roll (uppdatering 2015-01-22: ledaren nu borttagen från webben, därmed ingen länk) och omställningen till digitala medium. Här refereras också medieforskaren Mats Hyvönen som delat in lokaltidningens roll i fyra eror:

1920-1945: Mobilisering. Tidningen är ett medel för politisk mobilisering, ett vapen för en politisk agenda.
1935-1965: Förmedling. Tidningen är en förmedlare av världen utanför den lokala.
1965-1995: Granskning. Tidningen är en granskare av lokala myndigheter och samhällets makthavare.
1995-2010: Konstruktion. Tidningen ser sig som en medskapare och utvecklare av lokala samhällen och vill ge sina läsare en känsla av lokal gemenskap.

Men vad händer efter 2010 kan man undra? Eklund vill att BT ska fortsätta med både förmedling och granskning samtidigt som man är en medskapare av lokalsamhället.

Men själv undrar jag om inte kärnproblemet är att tidningarna, både de lokala och de så kallade rikstidningarna, fallerat i sin roll som både förmedlare och granskare, och att detta är en starkt bidragande orsak till att upplagesiffrorna dyker? Kvällstidningarna har sedan länge degenererat till sensationssökande skvallertidningar som fokuserar på kändisars sexliv, sensationslystna rubriker och vidareförmedling av nätets roligaste klipp; en blandning av Hänt i veckan och En ding ding värld (för oss som kommer ihåg nittiotalet). Men även de tidningar som fortfarande utger sig för seriösa plågas av en så dåliga faktakoll att man inte kan lita på vad de skriver. Ett aktuellt exempel är DNs rapportering om det över Ukraina nedskjutna passagerarplanet. Och man kan inte heller lita på att de överhuvudtaget skriver om viktiga händelser, eftersom medierapporteringen i allt större grad verkar gå genom ett ideologiskt filter utan spår av objektivitet.

Vidare, och kanske allra mest allvarligt, är att media med alltför få undantag idag inte utför sin roll som granskare, och inte vågar (eller inte vill) utmana den allt smalare åsiktskorridoren. När tidningarna håller sig inom åsiktskorridoren och skriver om de små konflikterna eller agerar hejaklack till kommunernas tillväxtstrategier, men ignorerar de stora frågorna så blir de helt enkelt mindre relevanta. Inte för att det är oviktigt för en lokaltidning att diskutera var man bygger förskolor eller hur fasaden på det nya höghuset ska se ut, men för att man fortfarande har en kvardröjande förväntan på att media också ska våga diskutera samhällets färdriktning från fågelvyn.

Att det tidningarna vill diskutera inte ligger i fas med vad det skrivs om i sociala medier eller diskuteras vid köksborden verkar de inte själva vilja se som en förklaringsmodell till kräftgången. Det enda besvärliga för tidningarna verkar vara allt för mycket interaktion med läsekretsen via kommentarer och bloggar, det måste väl vara anledningen till att allt fler tidningar tar bort pingbacks och kommentarer? Ovan nämnda BT har förvisso fortfarande bådadera, men har för den kommande nya plattformen ”utlovat” att kommentarerna blir förhandsmodererade. Det är visserligen bättre än att ta bort kommentarer helt, men såvida man inte tänker ha en heltidstjänst på att moderera i realtid så sätter man ändå effektivt stopp för meningsutbyten mellan läsare i kommentarsfälten. Jag förutspår att det kommer att ta timmar innan kommentarer modereras, och att aktiviteten i kommentarsfälten snart ebbar ut. Där har vi den sista spiken i kistan. Tidningarna vill egentligen inte heller vara en medskapare utan en megafon, som man alltid varit. Interaktion med ”pöbeln” är ovant och oönskat. Därigenom kan man inte heller bli den lokala diskussionsplattform som så väl behövs.

Därför kvarstår frågan: Vad är egentligen tidningarnas roll efter 2010? Kanske för födelse- och dödsannonserna? Fast jag hoppas fortfarande på något bättre.

Är killarna verkligen kungar?

Genusfrågor var väl inte det jag i första hand hade tänkt mig att skriva om när jag skapade den här bloggen. Men så ramlade jag över debattartikeln ”Killar är kungar – tjejer horor” i Borås Tidning, och så blir första inlägget ändå i just det ämnet.

Artikeln är skriven av en 14-årig tjej som ser en framtid där hon på grund av sitt kön kommer att ha mycket svårare att nå framgång och tjäna pengar. Det är starkt av en 14-åring att publicera en sådan artikel, för ger man sig in i genusdebatten är risken stor att man får skit. Tydligen också i det här fallet, då man var tvungen att stänga av kommentarsfunktionen, enligt redaktören på grund av pesonangrepp. Om man inte håller med är en sak, men personangrepp är inte acceptabelt, speciellt mot en så ung skribent. [Uppdatering 2014-11-02: Det handlar tydligen inte alls om näthat utan om att vissa svar var raljanta, och med tanke på skribentens ålder stoppade man kommentarerna för att man var rädd att det skulle spåra ur.]

Även om det gått några dagar sen den publicerades nu vill jag skriva en egen kommentar. För att vara övertydlig är nedanstående definitivt inte att tolka som ett angrepp på artikelns författare. Det hon tar upp är ju precis sådant vi matas med hela tiden från alla håll och kanter, så det är inte konstigt att det är hennes världsbild. Men jag vill ta tillfället i akt att svära lite i den könsmaktsteoretiska kyrkan och dess prat om manliga strukturer. Det ska påpekas att artikelförfattaren själv inte pratar om strukturer och könsmakt, men texten för övrigt är i linje med det feministiska tankegodset när det gäller att kvinnor nedvärderas (av män) på grund av sitt kön.

Debattören skriver bland annat:

Hur kan det vara så att två riktigt skickliga fotbollspelare, Zlatan Ibrahimovic och Lotta Schelin, tjänar så olika? […] Nu kanske vissa tänker, men Zlatan är ju en skickligare spelare och så vidare. Men jag lovar er att Zlatans och Lottas skicklighet inte är den enda anledningen till deras löneskillnader. Det är för att Lotta är kvinna och Zlatan är man.

Låt oss först städa undan det uppenbara. Varken kön eller spelskicklighet är huvudorsaken till löneskillnaden mellan Zlatan och Lotta. Den överskuggande skillnaden är att intresset, och därmed pengarna är mångfallt större för herrfotboll. Publikintresset styr och det är dessutom mest män som tittar på sport.

Men jag ska tolka skribenten välvilligt och anta att vi pratar om löner rent allmänt, och män tjänar ju i genomsnitt mer än kvinnor. Jag återkommer strax till det, men först ett citat till:

Även i arbetslivet är det 66 procent manliga chefer och 34 procent kvinnliga chefer, visar en undersökning av regeringskansliet från 2013. Är det så att alla kvinnor har sämre kompetens att styra företag? Varför kan inte 50 procent vara kvinnor? Varför?

Feministernas förklaringsmodell till både löne- och chefskapsgapet bygger på strukturer som gör att män får fördelar enbart på grund av sitt kön. En annan förklaringsmodell går ut på att kvinnor och män gör olika val, som i sin tur leder till olika utfall. Det är inte så att kvinnor gör sämre val, utan snarare att kvinnor i större utsträckning har andra prioriteringar än lön och chefsjobb. I boken ”Why men earn more” har författaren studerat hur löner förhåller sig till hur många uppoffringar man gör för att uppnå högre lön och identifierat 25 sådana faktorer, som exempel att välja jobb utifrån lön istället för passion, flytta dit man inte egentligen helst vill bo, jobba i tuffa eller farliga miljöer, jobba mycket övertid, välja de specialiseringar som betalar bäst och så vidare. Män som grupp gör fler sådana uppoffringar för att kunna tjäna mer pengar. Kvinnor väljer i större utsträckning utifrån andra prioriteringar. Samma sak gäller för ledande positioner. Kvinnor väljer i större utsträckning att frivilligt sluta klättra på karriärstegen efter en viss nivå, eftersom det innebär stora personliga uppoffringar att fortsätta mot de högsta posterna.

Nu bör man för all del inte sluta resonemanget där. Även om det det stämmer att personliga val ligger bakom löneskillnader kan man ju undra vilka andra prioriteringar det är som kvinnor har. Är det möjligen barn och familj, och är det i så fall inte en kvinnofälla? Skillnaderna i lön blir allt tydligare efter att barnen kommer. Offrar kvinnorna sin karriär för familjen? Det verkar delvis vara så att kvinnor gör sina val för att lättare kunna kombinera karriären med familj, men även att man gör valen för att kunna jobba med sådant man tycker om eller rent allmänt för att få ett mer balanserat liv.

Det vore förment att påstå att kvinnor är korkade eftersom de inte inser att lön och karriär är viktigare än familj, fritid och att jobba med något man älskar. Personligen tycker jag snarare att det är männen som är förlorare. Det är också svårt att hävda att männen i dagens Sverige skulle tvinga sina kvinnor att göra dessa val. Man har till exempel visat att de som har störtst inflytande på hur föräldradagarna ska fördelas är kvinnor. Det är svårt att tro, med tanke på den massiva propaganda som går ut på att män måste förmås att ta ut fler dagar. Om man vore rationell så borde man försöka påverka de som har makten i frågan, och således propagera för att kvinnorna ska sluta upp med att be sina män om att få vara den som är hemma mer.

En lösning som borde gagna båda könen är i så fall att männen också prioriterar familjen högre än lön och karriär. Men det kräver faktiskt beteendeförändringar hos båda könen och inte bara hos männen. Det är nämligen svårare för en man att agera mer som kvinnorna eftersom det påverkar hans möjligheter att överhuvudtagen kunna bilda familj. Det beror på att kvinnor nästan uteslutande söker sig till män som har högre status och lön än sig själva. Om en man frivilligt ger upp makt och pengar för andra värden förlorar han i attraktionskraft. Män med låg utbildning och låg lön är i mycket större utsträckning barnlösa än rikare män. För kvinnor finns inte detta samband.

I artikeln står också:

Ska jag som 14 år ung tjej inte välja vad jag vill bli för att jag vet att jag har 30 procents chans att lyckas? Ska jag ge upp mitt hopp för att jag föddes som kvinna och inte som man?

Nej du ska inte ge upp ditt hopp. Premissen att dina sannolikheter att lyckas när det gäller lön och position är låga på grund av ditt kön stämmer inte. För kvinnor är det jag beskrivit ovan goda nyheter eftersom ni lättare kan göra ett aktivt val. Vill man göra karriär och tjäna bra med pengar kan man absolut göra det genom att göra samma uppoffringar som männen. Man kan börja genom att inte välja en partner som är äldre och har ett mer prestigefyllt jobb, eftersom det gör det svårare att uppnå jämställdhet när man sedan får barn. Jag tror nämligen att det finns gott om män som gärna slipper undan bördan att vara huvudförsörjare och istället satsar mer på familjen. Det här är vad jag kommer att försöka få mina egna döttrar att förstå. Valet är ert eget.

Det blir däremot problematiskt om man istället argumenterar för att kvinnor ska tjäna lika mycket som män även om de inte gör samma uppoffringar. Då faller hela systemet med att man får bättre kompensation om man gör sådant som inte är lika bekvämt. och vem ska då utföra sådana jobb?

Jag vill påpeka att jag inte förnekar att det någonsin existerar diskriminering på grund av kön, vare sig i arbetslivet eller i andra sammanhang. Men det finns så många andra faktorer som verkar ha större effekt och bidrar till skillnaden i siffror vi ser mellan män och kvinnor, att jag vågar påstå att könet inte är avgörande för hur bra man kan lyckas i arbetslivet.

Det betyder inte att vi ska strunta i diskriminering. Tyvärr har vi, både män och kvinnor, många fördomar och föreställningar som gör att personer missgynnas av olika anledningar. Det ska vi jobba med, men vi kan inte bara syssla med genus och glömma alla andra faktorer som gör att människor kan missgynnas. Invandrare har svårare på arbetsmarknaden än svenskar trots samma kvalifikationer. Långa människor tjänar mer än korta, och vackra mer än fula. En förkrossande majoritet av alla chefer har extroverta personlighetsdrag trots att man visat att introverta chefer ofta presterar bättre, speciellt i organisationer som domineras av proaktiva medarbetare vilket blir allt vanligare idag. Ofta agerar vi enligt fördomar snarare än rationellt.

Mot slutet skriver hon:

I sporten, på arbetsmarknaden, i Sveriges regering och riksdag och i media är kvinnor sedda som sämre. Det är kvinnor som inte har lika mycket makt, kvinnor som blir bedömda efter vad de har gjort, kvinnor som inte uppmärksammas, det är kvinnor som inte syns eller hörs pågrund av att dessa talangfulla kvinnor är just kvinnor.

Jag vill påstå att det inte är sant. Åtminstone ser vi män inte kvinnor som sämre. Hur ni ser på er själva är en annan femma. Jag misstänker att feminismens sätt att utmåla kvinnor till offer i alla lägen gör att ni får en skev syn på er själva och era möjligheter att göra det ni vill. Den absoluta majoriteten män tycker om kvinnor, har inga problem med kvinnliga chefer, vill gärna se fler kvinnliga kollegor, och vill helst av allt leva med en av er kvinnor i ett jämställt förhållande.

Feminismen har historiskt hjälpt till att lyfta viktiga frågor och gjort så att kvinnor idag har samma rättigheter som män. Det är jättebra. Men det finns ett par stora problem med dagens variant av feminism. För det första demoniseras männen medan kvinnorna utmålas som offer. För det andra saknas det manliga perspektivet fullständigt. Ett fortsatt arbete för ett mer jämställt samhälle bygger på förändrat beteende hos både kvinnor och män. Då fungerar det inte strategin att samtidigt skuldbelägga män, strunta i manliga problem, och dessutom kräva att männen ska ta huvudansvaret för att lösa kvinnors problem. Om målet (vilket faktiskt inte alla feminister ens håller med om) är att vi ska fortsätta att leva tillsammans är samarbete och ömsesidig respekt den enda framkomliga vägen.

Vidare vore det bra om vi kunde erkänna att det faktiskt finns biologiska skillnader mellan könen och att preferenser och önskemål faktiskt kan skilja på gruppnivå. Därför får varje individ de bästa förutsättningarna att göra det den själv önskar om vi strävar efter lika möjligheter och inte efter lika utfall i alla lägen.

För detta behöver vi inte feminismen utan något annat.

Om bloggen

Oculus Borealis betyder ”det norra ögat” och är det traditionella namnet på en av stjärnorna i stjärnbilden oxen (Taurus), förhoppningsvis passande för en blogg som är tänkt till observationer av händelser och företeelser i min omgivning.

Bloggen skrivs av en person någonstans i västsverige. Intresseområden är bland annat miljö, teknik, vetenskap, integritet, genus och politik.